Om jag hade fått frågan i högstadiet, så skulle jag ha sagt att jag är ateist. Jag ville inte tro på någonting som helt enkelt inte går att bevisa. Jag ville inte tro på kristendomen eller islam, just för det lilla jag visste om religonerna, var att dom var grymt kvinnoförnedrande. Ett bibelcitat som sitter i bakhuvudet är "Mannen är kvinnans huvud".

Men nya testamentet känns annorlunda. Vad jag har läst (har bara läst lösa stycket) så verkade denna Jesus vara en rätt hygglig man. Älska ALLA lika mycket, alla är lika mycket värda. Ge godhet, och möt godhet. Så som jag tycker att det ska vara. Men jag vill ändå inte kalla mej själv för kristen. Visst, jag är döpt, men jag valde bort konfermationen, just för att jag inte känner att kristendomen är något för mej.

Men något tror jag på, ibland så uppfylls jag av känslan av något större. Någon som är större än någonting annat. Det är svårt att sätta fingret på vad jag egentligen vill få fram. Hm, om jag är helt ensam, så känner jag mej aldrig helt övergiven. Det känns som om något ser efter mej, skyddar mej ibland. Kanske är det gammelmorfar, eller farfar som vakar över mej. Eller ett hjärnspöke..

Men min livsfilosofi är att ALLA, oavsett kön, läggning, hudfärg, politisk åsikt, religon eller etnisk ursprung, är lika mycket värda. Oavsett. Man ska möta alla med respekt, och veta att någons utseende har ingenting med personens insida att göra. Och även bemöta alla man möter med ett leende, eller minst en blick. DET kan göra hela ens dag.

Kanske låter som lösrykta ord, men jag har lite svårt att få "orden på plats".