Tänkte ge mej på att färga håret, vet ju att jag passar bättre som rödtott än blondin, så jag åkte och köpte HYPE's färg "Chilli red". Tyckte att det verkade som en snygg röd färg, men ICKE! Det blev rosalilapantertant-aktigt..

Vi fortsätter med listan, och nu handlar det om mina syskon!

Först ut, min älskade lillebror! Han är två år yngre än mej, och utvecklinsstörd. Han har nämligen autism, en störning som påverkar hans sociala sampel med andra, samt kommunikation och känslor. Lite som om han levde i en bubbla faktiskt. Trots att han är annorlunda, så har han under större delen av våran barndom blivit behandlad som en lillebror. Vi har kivats, bråkat och skrikit åt varandra. Riktig syskonkärlek. Tills jag förstod att han inte var som andra barn. Men han har alltid funnits där, och han är den enda jag känner som inte kan skvallra om mina hemligheter till någon annan =) Och som hans namn betyder, så är lillebror "den älskade". <3

Sedan kommer näst äldste bror, som faktiskt är min halvbror egentligen. Vi har samma pappa. Och även fast han är 11 år åldre än mej, så kan vi kivas så som syskon gör. Fast då jag var liten, så var det mest han som bråkade på mej =) Han är den enda jag känner som har pluggat på högskola längre än 6 år, så han är en förebild för att utveckas. Han är lätt att ha och göra med, och oavsett hur lång tid det tar mellan dom gånger vi ses eller pratar med varandra, så känns det som om ingen tid har flutit emellan.

Och sedan kommer äldste bror, som även han är min halvbror. Även där så har vi samma pappa. Och han är 13 år äldre än mej, så vi hade inte så mycket gemensamt när jag var liten. Dom minnen jag har om honom från då jag var liten, är att han stack och gjorde lumpen, och sedan utlandstjänst. Det är först då jag var i tonåren som vi började lära känna varandra, vilket känns lite skumt. Men men, sen har han alltid vara lite av den "tysta, blyga hjälten". Men han har gjort mej till faster! Jag är faster till dom två sötaste ungarna i världen!

Men jag litar på mina storebröder till tusen, för jag vet; Om något skulle hända, eller gå käpprätt åt h*lvete, så ställer dom upp.

Sedan har jag ett gäng "bonus"-syskon, på pappas sida har jag 6 stycken, varav jag bara har varit "familjär" med dom 3 yngsta, eftersom vi alla bodde hemma en tid. Kan säga att det blev trångt i pappas volvo kombi ibland när alla skulle någonstans. Någon fick alltid sitta i skuffen =)

Och på mammas sida, så har jag två "bonus"-syskon, som jag faktiskt inte har träffat än.

Men jag vill nästan lägga till C och L som mina "bonus"-syskon också, för dom var ju faktiskt det i 12 år. Dom får mej att skratta och känna mej välkommen, trots att dom är 08:or =)

Hmm, nä, nu får det vara slut på syskon tycker jag =)

Byebye!

Igår så var man på ytterligare ett återbesök, och det var det jävligaste jag någonsin gjort.. I början gick det bra, kirurgen sa att allt såg mycket bra ut. Nästan för bra. Sedan blev det rutinrötgen. Sedan tillbaka till kirurgen igen, för att plocka styngnen. Först var jag stolt att jag läkte bättre än "normal" patienten, sedan önskade jag att jag inte hade läkt bättre. Att plocka styngnen gjorde så jävla ont! Mats (kirurgen) fick mej att storgråta av smärta 3 gånger, samt krypa ut tandläkarstolen i brygga, så att jag välte brickan med verktyg.. "Normala" patienter har inte fått tillbaka sin känsel i tandköttet då stygnen plockas, medan jag har nästan fått tillbaka full känsel..

Sedan bad jag kirurgen och tandregleraren att komma på en ersättare till min "brygga" som jag har i käften, eftersom jag inte kan prata med den. Och  jag måste kunna prata när jag börjar jobba igen..

Men men, nu ska jag hänge mej tillbaka till böckernas värld. Ännu en gång har jag börjat läst Jean M. Auels underbara bokserie Jordens Barn. Är på tredje boken nu; Mamutjägarna. =)

Byebye!

Igår så var man upp till Umeå en gång till, för återbesök. Och tydligen såg jag väldigt bra ut för att vara hyffsat nyopererad. Nästan ingen svullnad, bara under hakan och käklinjen. Och med tanke på att jag faktiskt har en öppen fraktur mitt i ansiktet = mycket bra. =)  Och dom mätte även gluggen mellan tänderna, som är nu 3,8mm..
Det dom tittade på den här gången, var hur långt/bra det hade gått att bredda överkäken. Och dom kom fram till att det behövdes en millimeter till, för att det skulle bli helt bra. Så jag ska upp igen på fredag, för att plocka styngnen och stabelisera "bryggan", så att det är fast då käken läker igen.

Och nu börjar man märka förändringar i bettet. Tack vare kapningen av käkarna samt gummibanden som jag använder nu, så har jag nästan en fullständig bityta, och nästan ingen överbett. NÖJD! Men det här kommer inte vara helt klart förän om 6-12 månader, egentligen. Det som är kvar att göra är:

• Plocka styngnen

• Låta käkbenen läka ihop

• Reglera tänderna (ta bort gluggen b.la.)

• Slipa vissa tänder

Jag har säkert missat något.. Men det är på gång nu i alla fall!

Byebye!